STARTSIDAN       ALLMÄNT       FOTO       KONSERTER       RECENSIONER       POESI       RESOR       RECEPT




Miss Li - Wolves
2013-04-23, 22:59:00


Miss Li - Wolves
Releasedatum: 2013-04-10

Precis ett halvår efter Tangerine Dream är Miss Li klar med sitt nästa album, Wolves. Det går inte att förneka att Miss Li, eller Linda Carlsson som hon egentligen heter, är produktiv - på sju år har hon levererat sju album. I februari 2006 införskaffade hon ett piano, började komponera och spela in låtar. Dessa la hon sedan upp på MySpace, där hon snabbt blev upptäckt och fick skivkontrakt. Efter det har allt rullat på med en väldig fart.

Nya albumet Wolves är uppdelat på två skivor. Den första innehåller nio nya låtar som är skrivna tillsammans med Sonny Boy Gustafsson, som också är producent, och mixade av Lasse Mårtén. Den andra är en bonusskiva med hennes tolkningar från TV-programmet Så mycket bättre. På denna skiva hittar man också två låtar av Stefan Sundström, Under isen (ligger himlen) och När tåget går.

Efter första lyssningen på Wolves kände jag mig ganska besviken. Var hade den där unika och energiska Miss Li med det speciella soundet tagit vägen? Det kändes som att dessa låtar lätt hade kunnat smälta in bland allt annat radioskval. Men när jag lyssnat ett par gånger till kunde jag ändå sträcka mig till att det lät helt okej. Det största problemet är kanske att jag jämför med albumet Dancing the whole way home från 2009, som jag tycker är fulländat. Detta är väl inte helt rättvist då dessa album har helt olika sound.

Öppningslåten Spaceship, som också är den första singeln, har en fin melodi och känns ganska stark. Antalet repriser av refrängen gör dock att man nästan hinner tröttna på den innan den är slut. Sugar coma, som kommer efter, känns ganska medryckande. Dancing in the dark är vacker, Russian roulette är min personliga favorit och The room avslutar skivan med stämning och tyngd. Låtarna däremellan känns mest som utfyllnad och har inte allt för spännande melodislingor. Texterna känns i allmänhet inte särskilt välarbetade, speciellt inte i låten Transformer. Men det som jag känner är mest synd är att skivan är alldeles för hårt mixad. Miss Lis klara, vackra röst kommer inte till sin rätt. Den sticker inte ut så mycket utan håller sig ganska jämn. Och musiken har blivit mer elektronisk och känns inte lika avskalad och rak som den brukar vara. 

På den andra skivan, där Miss Li har tolkat andras låtar, förstår man dock vilket geni hon är. Hon har verkligen gjort sina egna versioner av låtarna, och de är helt fantastiska. Hennes röst kommer fram mer och man känner glädjen och energin igen. De flesta av dessa låtar är på svenska, vilket kanske också är en av orsakerna till att de känns mer personliga. Varje låt på denna skiva är en höjdpunkt, och hennes version av Stefan Sundströms låt Under isen (ligger himlen) får ens hjärta att brista.

Med lite tveksamhet tycker jag att Wolves är ett bra album, än om mixningen är lite överarbetad och texterna lite underarbetade. Om inte annat är bonusskivan med hennes tolkningar värd allt, den hade inte kunnat vara mer briljant! 




Miss Li - Tangerine dream
2012-12-09, 22:56:00


Miss Li - Tangerine dream
Releasedatum: 2012-10-10

Jag tror att det var i våras jag började lyssna på Miss Li, eller Linda Carlsson som hennes riktiga namn är. Det var en vän som introducerade mig genom att spela upp en låt för mig som han gillade, I heard of a girl. Då visste jag knappt vem hon var, men jag höll med honom om att det var en bra låt. Jag bestämde mig för att kolla upp henne mer och började lyssna på albumet Dancing the whole way home som I heard of a girl är med på. Sedan var jag fast!

Dancing the whole way home, som är hennes fjärde album, har jag behållit som favorit, även om jag har lyssnat på och gillar hennes andra album med. Jag tycker att den skivan har ett lite annorlunda sound, och det tycker jag att Tangerine dream som släpptes i oktober i år också har. Kanske är det därför den har gått rakt in i mitt hjärta och är ganska välspelad vid detta laget.

Tangerine dream är en riktigt bra skiva, och singlarna My heart goes boom, Plastic faces och It ain't over tycker jag är några av de bästa låtar Miss Li gjort. Alla låtar på skivan har Linda Carlsson skrivit tillsammans med Sonny Gustafsson, som också är med som (bland annat) gitarrist i hennes liveband och på skivan.

Texterna är inte så svåra att förstå, men det är väl lite Miss Lis grej att vara rak på sak. Åter igen sjunger hon om olycklig kärlek och om "alla dessa män" som sviker och bedrar. I texterna pendlar hon mellan att vara den där starka kvinnan som klarar sig själv (Golden retriever och Clever words) och att vara en skör tjej som är rädd för att bli lämnad (A darker side of me). Hon sjunger också om vår västerländska livsstil, om hur styrda och beroende vi är av internet, mode och utseende medan människor i andra delar av världen har det svårt (Plastic faces). I texterna känner man att Miss Li är en jordnära och genuin tjej som inte är mycket för pengar och prestige.

Musiken är bra, de flesta av låtarna är riktigt svängiga. Blåsinstrument som trumpet och saxofon har funnits med på tidigare skivor, och så även på denna. Det som är lite mer nytt är stråkarrangemangen, som man hör mycket i Clever words. Sången är fantastiskt, och om man har sett henne live vet man att den är minst lika bra och intensiv då.

Det enda som hindrar Tangerine dream från toppbetyg är ett par låtar. All those men känns textmässigt som en upprepning av tidigare låtar och melodin är inte så spännande, och Golden retriever tycker jag är lite väl banal. För övrigt känns det som att Miss Li är på topp, och Tangerine dream är en skiva som är väl värd att lyssnas på!
 
 



Kent - Jag är inte rädd för mörkret
2012-05-30, 07:16:00


Kent - Jag är inte rädd för mörkret
Releasedatum: 2012-04-25

Kent har funnits i mitt liv i många år - till och från, mer eller mindre. Jag minns faktiskt inte riktigt när jag började lyssna, men jag tror att det var runt tiden då Hagnesta Hill släpptes för 13 år sedan. Just Hagnesta Hill och albumet Isola, som kom dessförinnan, fick mycket av min kärlek då, och får det fortfarande.

Sedan dessa två skivor har Kent hunnit med ett antal till. Jag är inte rädd för mörkret är deras 12:e (inklusive EP:n) och innehåller 10 låtar och 45 minuters speltid. Jag lyssnade knappt på deras förra skiva En plats i solen och hade egentligen inga planer på att lyssna på denna heller, då jag tycker att de var mycket bättre förr. Men det känns som att de, efter att ha gått ett steg tillbaka med förra skivan, gått ett litet steg framåt igen.

Öppningslåten 999, som också är deras första singel, känns riktigt stark och blir större och mäktigare ju längre in i låten man kommer. Hänsyn som avslutar skivan är mer långsam med triphopbeats, inte en typisk avslutningslåt för Kent men den är bra. (Man kan ju undra varför inte 999 ligger sist, den hade passat perfekt där.) De åtta låtarna däremellan är både bra och mindre bra. Bland de bättre räknar jag Jag ser dig, Ruta 1 och Låt dom komma.

De flesta låtarna har bra melodier som verkligen fastnar och musiken i allmänt är bra. Det som får ett minus, ett ganska stort sådant, är texterna. Vad hände med de fina texterna som kändes välarbetade och genomtänkta? Bara titeln på skivan får mig att bli tveksam. Och jag kan inte ge låtar med texter som "åh baby var har du varit, vi har redan tänt på grillen" eller "jag är grym som en grekisk gud, bara grymt mycket fulare" toppbetyg. Dessutom tycker jag att det finns en del nödrim, eller meningar som inte riktigt passar till melodin men som är där bara för att det ska rimma. Jag ser hellre att det är bra texter än att de rimmar.

I övrigt tycker jag att det är en skiva som man mycket väl kan lyssna på. Som sagt, om man tänker bort en del av texterna är det bra låtar med bra melodier. Som avslut citerar jag 999: "Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar".





Laleh - Sjung
2012-02-01, 21:05:00


Laleh - Sjung
Releasedatum: 2012-01-25

För ett tag sedan visste jag inte mycket om Laleh Pourkarim, 29 år. Jag hade hört hennes låt Live Tomorrow, som finns med på det första självbetitlade albumet, och tyckte att den var helt okej. I övrigt hade jag fått en lite negativ uppfattning om henne, och den enda egentliga orsaken till detta var att jag hade hört en konsert med henne på radion för ganska länge sedan som jag av någon anledning inte gillade.

En höstdag när jag satt på spårvagnen i Göteborg blev jag (nästintill) påtvingad att lyssna på hennes låt Bjurö Klubb, som är med på hennes tredje album Me and Simon. Efter ett par lyssningar kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden. Jag var tvungen att erkänna att jag hade haft fel, och strax därefter var jag totalt fast i hennes musik.

Sjung är Lalehs fjärde album och det innehåller elva nya låtar, de första åtta på engelska och resterande tre på svenska. Jag hade väldigt höga förväntningar på detta album eftersom hennes tre tidigare har varit fantastiskt bra. Dock måste jag tyvärr säga att Sjung inte riktigt nådde upp till dessa förväntningar. Det är egentligen bara ett par låtar som jag tycker är riktigt bra, Who Started It och In the Comet. Dessa är dock verkligen höjdare! Jag gillar även det första spåret Elephant och hennes singel Some Die Young.

Jag tycker att detta album har tappat mycket av det som känns speciellt för Laleh. Hennes personlighet i låtarna har tonats ner och det verkar som att hon håller sig mycket inom ramen för vad som passar i radio. Det känns som att skivan är lite för välproducerad, vilket gör att Lalehs unika egenskaper i sången och musiken försvinner lite. Det är en mer popig skiva som innehåller mer effekter och mindre spontanitet, vilket jag tycker är synd då det är den naturliga Laleh som jag tycker är mest charmig och intressant.

Med Sjung får man även en bonusskiva som innehåller tolkningarna från TV-programmet Så Mycket Bättre. Tomas Ledins låt Just Nu blir riktigt intressant i hennes lite mer allvarsamma version. Jag tycker även att hennes versioner av Fred (Mikael Wiehe) och Alla Vill Till Himmelen Men Ingen Vill Dö (Timbuktu) är väl värda att lyssna på.

Jag är imponerad över Lalehs musikalitet och hennes skicklighet, allt hennes arbete från att komponera till att producera. Dock kan jag inte ge detta album ett lika högt betyg som de föregående tre. Jag saknar den lite utflippade Laleh som inte är så begränsad, men skivan har verkligen sina höjdpunkter och man kan finna små ljusglimtar lite här och där.






   Totalt:
   Denna månad:
   Denna vecka:
   I dag: