Att förändra sig för att bli den man är.

Jag var på konstutställning med Frida i dag. Först såg vi Ernest Coles fotografier som handlade om apartheid och hur de svartas vardag såg ut under den tiden. Han ville att övriga världen skulle reagera på situationen i Sydafrika. Väldigt tänkvärda och hemska bilder av en skicklig fotograf.

Sedan såg vi ett bildspel som handlade om tatueringar, Bläck - tatueringar hud smärta. Detta bildspel innehöll fotografier av Björn Abelin och en röst som berättade om tatueringar och om människorna som var med. Jag är själv inte så förtjust i tatueringar, men det var intressant.

I bildspelet sa hon att man förändrar sig för att bli den man är. Just den raden fastnade i mitt huvud. Jag tänkte på min piercing (som jag dock blev av med ganska fort igen). Kanske jag ville ha den för att jag skulle känna mig mer som jag? Även om det bara var ett litet smycke.

Och på tal om piercingen. Tänk att ett litet smycke kan väcka så mycket känslor hos folk. Jag fick mest höra "vad har du gjort?!" och att det var fult och äckligt. Några enstaka tyckte att det var okej och till och med fint.

Om man inte känner att ens inre stämmer överens med ens yttre kanske man inte kan trivas med sig själv till hundra procent. Men om man ändrar sitt utseende kanske man måste utstå elaka ord. Varför kan inte alla bara få vara som de vill? Så länge det inte skadar någon annan spelar det väl ingen roll? Man får gärna ha sina åsikter och man behöver inte gilla allt, men man kan väl vara sjysst för det? Sen har jag väl mina fördomar, men jag försöker att vara öppen och jag skulle aldrig vara taskig mot någon bara för att den inte ser ut på ett sätt som tilltalar mig.